Mattias är trött

Trött på akassan. Sedan jag slutade från universitetet så har jag gått en del ronder med akassan. Det har tagit tid. Fem veckor innan dom ens såg på ansökan. Fler veckor innan universitetet skickade in arbetsgivarintyg. Fler veckor innan repliken från akassan kom. Och nu har dom kommit på att jag slutade av mig själv, något som jag skrev på den initiala ansökan, och vill att jag ska ange varför. Jag slutade för att jag mådde dåligt. Flera år av deppression. Jag var sjukskriven mycket de åren. Tillslut så orkade jag inte mer, jag hade inte mer fight i mig. Jag har under de senaste åren förlorat så mycket av mig själv och jag klarade helt enkelt inte av det längre. I februari kände jag att jag höll på att sjunka ner i en djup grop igen och jag gjorde det enda rätta. Det som jag skulle ha gjort för två år sedan, jag sa upp mig direkt. Dagen efter hyrde jag en lastbil och flyttade till min flickvän i Eskilstuna. Sedan den dagen har jag återhämtat mig. Att leva utan att känna press, utan att känna att man inte duger, utan att känna att man är dålig har varit underbart. En dag hade jag två ton över mig, nästa dag så var jag fri. Det har tagit tid, men nu så mår jag mycket bättre. Jag har fått ett jobb som jag kan gå till och känna att jag är bra. Att jag är duktig. Där jag slipper gå hem efteråt och ha det kvar i skallen (ok, det finns där, men det plågar mig inte). Jag känner att jag har återfått en liten gnista i mig. Att jag är gladare. Hjärnan har också återhämtat sig lite, jag hoppas att jag kan komma tillbaks till den kapacitet som jag hade för fyra år sedan men det är inte så säkert. Och så kommer akassan och slår undan benen på mig. Ok, jag förstår deras motiv, men jag förstår inte deras metoder. Jag är fortfarande svag och små motgångar företer sig enorma för mig. Det är nästan i det läget att jag säger att jag skiter i det och slänger alla papper åt helvete, men det kan jag inte. Jag har levt på luft de senaste månaderna. Mina reserver är helt tömda, alla konton är tomma, alla fonder är sålda och lånekontot hos pappa har byggts upp. Jag behöver verkligen de här pengarna. Och om någon anser att jag inte har rätt till dom, för att jag slutade jobbet av mig själv, så ... jag vet inte ... jag orkar inte. Om det är så, om det blir så, så kommer det vara ett hårt slag. Ska det verkligen vara så att systemet bryter ner folk? Ska inte systemet hjälpa folk? Ska det ta så lång tid? Ska det vara så svårt?